en sak ja vill säga innan ja skriver ner kortfattat om mitt liv.kommer inte säga allt och vissa saker är bäst att det är endast på papperna är att döm inte för den ja va.är ni snälla.ni kommer läs att ja va våldsam coh väldigt otäc men som sagt.döm inte mej för den ja va 

fick idag papprerna från den mörka eran 2002-2007.dock fattades några utredningar och sånt men ja fick lite att börja med och det började redan 1997 då ja va endast 8 år.då fick ja diagnsen damp tydligen.minns inget av det och då va det lugn några år till 2002/2003.då va en helt annan person.va ja läste i papperna så va ja riktigt våldsam och vad ja visste inte då att psykolgen och BUP och soc trodde att ja hade nåt som dem trodde att ja hade shizoida drag och att redan 2002 va det tal om att ja skulle få tableter mot min våldsamma tendeser.jag är inte ett dugg stolt över det jag har gjort.tvärtom.ja hatar det ja gjorde i in the past och när ja gjorde obraiga saker så visade ja ingen ånger.

nu när det har gått 10 år och fått ASP/ADHD/ångest/socialfobi.äter tableter för det som hände förut.ja kan reflektera mycket hur ja va då.ja är avundsjuk på dem som har fått en bra barnuppfostran och jag är avis på folk som fick uppleva sin ungdomsår i det fria.medans ja inte fick det.Ja hoppas att ingen ska få uppleva det ja har upplevt på HVBhemmet.Men ja är samtidigt jävligt lyckligt lottad för att från att vara ett helt hopplös fall till att ha en egen lägehet.jobb.bra vänner.tagit stundeten och sånt.från den genearation som satt inne med mej.vad ja har hört så har det gått betydlig för dem.vissa har hamnat i drogträsket.vissa sitter inne i fängelset.samtidigt tänker jag att det kunde ha vart ja.

men nånstans fick ja en second chance och det är ja glad över.idag är ja ingen våldsam kille.min stubintråd är jävligt långt.men som min förvaltare sa när ja pratade med honom om detta så från att ha vart en utvänd kille till att blivit inåtvänd.ja ser ändå nånstans i denna misär att ja har fått erefarheter som väldigt få människor får någonsin i livet.visst folk kan läsa om hur det är för ungdomar på HVB hem och dem kan bilda sin uppfattning men jag har upplevt allt och vissa saker som inte nämns kommer ja få leva med i hela livet.visst vissa saker kommer bli bättre.men ja är ändå skaddad gods

tills slut vill ja som sagt säga att döm inte mej för den ja va.döm mej som ja är idag och ja måste tacka min underbara syster för att igenom prat har ja fått modet att göra upp med förflutna.