känner mej så besviken på själv.fyra månader klarade ja utan att göra illa mej själv men idag klarade ja inte mer.jag va tvungen att känna den smärtan för att kunna må någer lunda bra igen men det gör det inte.nu har ja skuldkänslor för att ja gjorde det och bara tårarna bara rinner ner.vet inte hur länge ja orkar detta jävla fucking skit.blir så trött på mej och tableterna hjälper inte ett skit trots att ja äter 10 stycken om dagen.att prata med psykolog hjälper inte heller.mina ärr på själen är så pass djupa.vet inte vad ja ska göra.känner mej bortglömd.ja vet att ja inte är bortglömd.Jag sviker allt och alla och nej ja har inte funderat på att avsluta detta för ja tror ändå det kommer bli bättre.ja vill få redeption för allt ja har gjort i livet.har skuldkänslor för det ja gjorde tidigare i livet.dem ja skada och sårade.hur ska ja klara mej ut den här gångne är min stora fråga..

Hålet igenom mej blir större och större.vet inte vad ja ska göra.Orkar inte kämpa mot ångest/socialfobi samt ADHD/asperger varenda dag.det tar på mina krafter ganska mycket,hur mycket ja än försöker så blir hålet inte mindre?ja har mycket att kämpa för bland annat att träffa min syster i april som ja ser framemot.men inombords är ja ganska trasig.Det a en händelse igår som ja vakna upp lite och insåg att ja knappt klarar verkligheten därute.det va att ja skulle gå in på donken och äta och där va det fullsmockad men ja brukar klara det med att ha musik på högsta volym så ja kan utestända den andra världen men ja skulle träffa en vän där och då kunde ja inte ha musik på så ja hjärtat och hjärnan rusa upp i200 kmi timmen ja åt fortare och kunde inte njuta av maten och sen när ja kom ut ur donken så vart ja så jäkla trött och tror ni att det slutade ångesten nej då för då såg ja ett ex som ja aldrig mer vill se kliva ur spårvagnen tre.hon försökte prata med mej.men ja vägrar prata med henne för vad har ja att säga till henne: hej hur läget hur kändes det att krosa mitt hjärta för en annan idiot.nej det funkade inte.sen gick det någerlunda och sen när ja satte mej på spårvagen hem så va det två millimeter från att få en ångestattack på spårvagnen så ja va ganska slut igår.vet inte hur mycket ja klarar av detta men ja lovar att kämpa till den sista andetaget